Om att gå på marknaden och vikten av att veta rätt pris.

Det är tisdag eftermiddag och precis som de flesta andra dagar i veckan är det marknad i stadsdelen Remera. Kigali är en stor stad till ytan, och det tar en timme att gå dit från ambassadstadsdelen Kacyiru där vi bor. Man har passerat stadion på vänster sida och sedan svängt höger efter en lång raksträcka, precis innan inhägnaden där stads-minibussarna stannar.
Asfalt har blivit gulaktig hårt packad lera. På vänstra sidan löper metallstängslet och på höger sida ser man de första försäljarskorna. Kvinnorna säljer bananer och mango direkt ur flätade korgar på marken, de har inte råd att betala avgiften för att stå inne på marknaden.
Vid hörnet man passerar sitter en liten man tigger, bredvid sig har han en krycka och hans ena fot är sjukligt förvriden och mycket mindre än den andra. Han är inte ensam, lite längre bort sitter en man med bara ett och ett halvt ben och precis vid ingången till marknaden sitter en kvinna med handen utsträckt.


Första gången lamslogs jag av myllret och ljudnivån, jag blev sjösjuk av alla saker, alla människor och vill att jag ska köpa passionsfrukt, eller ett par nya skor eller varför inte en flätad korg? Jag blir yr i huvudet av de olika priserna på tomater, säkert dubbelt så dyrt som det borde vara. Jag är en muzungu, en viting som inte vet något, därför är det fritt fram att lura mig och tjäna en hacka.


Vi banar oss fram mot frukstånden. "Muzungu, muzungu", tre par ögon stirrar upp på oss. Vi har blivit omringade av tre pojkar i tioårsåldern som vill sälja papperspåsar till oss. Vi vill inte ha några.
Sen vill de hjälpa oss att deala priset på bananer. 100 rwandiska franc säger vi. Barnen och kvinnan med bananerna skrattar. 500 vill hon ha, vi går därifrån. Vid ett annat stån slår vi på charmen, tomaterna kostar 200 istället för det dubbla och vi får två lökar för 50 när vi lovar att komma tillbaka. Försöker säga hej då, men det som kommer ut är "Mwara mutse" (god morgon). Skrattande går vi därifrån, fortfarande med småpojkarna i släptåg.
En ny försäljare några bord bort vill ha 100 för en avocado, förra gången sa vi okej. Den här gången vet vi bättre, vi låter inte oss luras. Vi får den för 50.

Allt handlar om att veta saker rätta pris. Det finns inga prislappar och jag är en muzungu, därför testar de mig. De försöker med ett pris, alldeles för högt. Jag säger nej, och försöker mer ett nytt pris, alldeles för lågt. Då fattar de att jag är en muzungu helt utan koll, så de ger sig inte.
Men jag vet att avocadon inte ska kosta 100 utan säger rätt från början, 50 rwandiska franc. Jag har koll, vet det riktiga priset och har tagit ett litet steg närmare att bli behandlad som vem som helst annars på marknaden.