Ett första brev från Rwanda

29 oct 2010, Fredag

Den raka vägen framför oss har förbytts och en smal väg letar sig fram längs kanten på bergen. Bussen vi sitter i är fylld till bredden av passagerare, vi är de sista som slängde oss på och våra rumpor och allt vår bagage har täppt till de sista luckorna i bussen.

Bredvid mig i bussen sitter en kvinna, mellan sig och sätet har hon placerat en bit kartong. Det är svårt att avgöra vilken färg tyget på sätena haft i original, kanske är det detta som skrämmer kvinnan. Jag upptäcker snart att det inte är för att vara rädd om sin kjol kvinnan har placerat en bit kartong under sig, hon har tänkt längre än så. En svag doft av urin sprider sig och jag inser att kvinnan hittat ett alternativ till att sitta kissenödig en hel bussresa. Innan vi lämnar Uganda kliver kvinnan av och efter sig lämnar hon en dyblöt bit kartong.

Gränsen mellan Uganda och Rwanda går i ett bergspass. Solen har försvunnit, himlen blivit grå och ett tunt regn faller på våra huvuden när vi kliver av bussen för att lämna ett land och stiga in i ett annat. Mannen som tittar på mitt pass skrattar åt oss när vi säger att vi ska turista några månader i landet, "come on, tell the truth instead". Vi blir insläppta trots allt.

Framför bussen ligger allt vårt bagage utkastat i leran. Innan vi får ta det med in i bussen igen skall det sökas igenom. Det är inte knark eller vapen de är ute efter, utan platspåsar. Tidigare i bussen har jag sett en man gömma plastpåsen han haft runt en matta i stolssätet.

30 oct 2010, Lördag

Kigalis gator är det renaste jag sett sen jag kom till östra Afrika. Plastpåsförbudet har gett resultat. Idag är det Umuganda, en dag då Rwandas invånare gör samhällstjänst och bidrar till det offentliga på något sätt. Staden stannar upp och istället för att stå i sin butik eller köra sin taxi står rwandierna och sopar gator eller målar offentliga byggnader.

Kigalis gator utmärker sig på ett annat sätt också. Först märker jag det inte alls. Sen ser jag något blänka till bakom ett träd. Det är pipan på ett grevär och bakom geväret står en kamouflageklädd man. Han är inte ensam, på ett avstånd av kanske tio meter står hans kollegor utplacerade på de stora vägarna.
Är det meningen att jag ska känna mig trygg av detta faktum?