I ett kök i Kigali

I ett kök i Kigali from Lisa Brunzell on Vimeo.

Home de sant Jean

Kibuye 20 november 2010

Det är synd att säga att Kibuye är en stad. På bussens höger sida ser jag reklamskyltar dyka upp bland träden och buskarna, de kommer allt tätare varandra. Nedanför vägen är sjön och på en kulle på andra sidan vägen skymtar den kyrka, vid dess sida, alldeles på toppen ligger ett stenhus med utsikt mil omkring. Utsikt över tusen kullar och över Kivusjön. Det är Home de sant Jean, det katolska gästhemmet där vi snart skall checka in för ca 40 kr/person och natt.



Bussen svänger igenom en rondell och så är vi framme. Reklamskyltarna är det enda som vittnat om att vi närmat oss en stad. Kibuye består av ett antal katolska gästhem och kyrkor på toppen av olika kullar, mellan dem slingrar sig vägar. Ner från en kulle, upp för en annan. Någonstans finns ett sjukhus, ett postkontor, en supermaket och någonstans där emellan bor Kibuyes 78.000 invånare.


Kibuye har alla de saker som man kan förvänta sig av en stad, det enda som saknas är den typiske urbana människan, några sådana finns det inte här. Husen i Kibuye är identiska med de på landsbygden en kilometer bort, bakom knuten odlar familjerna sina bananplantor och vid sidan av vägen står en get parkerad. Överallt människor med gigantiska paket av kvistar på huvudet.

Vi tar båten ut på Kivusjön, vi far mellan paradisöar som sticker upp som små toppar ur vattnet. Tar en lov runt några stenar där ett tiotal fåglar slagit sig ner. Båtkillen berättar att det bara för några veckor sedan bodde människor på öarna här. Men det får man inte längre, det har regeringen bestämt. De enda människorna som syns till nu är båtförarna som hoppas få sälja en tur till någon av de få turister som hittat hit.

Inför en mindre publik tar vi ett dopp i Kivusjöns turkosa vatten sen tar vi en buss tillbaka till verkligheten.

Rwanda through a guide book.

Gorilla?

Om att gå på marknaden och vikten av att veta rätt pris.

Det är tisdag eftermiddag och precis som de flesta andra dagar i veckan är det marknad i stadsdelen Remera. Kigali är en stor stad till ytan, och det tar en timme att gå dit från ambassadstadsdelen Kacyiru där vi bor. Man har passerat stadion på vänster sida och sedan svängt höger efter en lång raksträcka, precis innan inhägnaden där stads-minibussarna stannar.
Asfalt har blivit gulaktig hårt packad lera. På vänstra sidan löper metallstängslet och på höger sida ser man de första försäljarskorna. Kvinnorna säljer bananer och mango direkt ur flätade korgar på marken, de har inte råd att betala avgiften för att stå inne på marknaden.
Vid hörnet man passerar sitter en liten man tigger, bredvid sig har han en krycka och hans ena fot är sjukligt förvriden och mycket mindre än den andra. Han är inte ensam, lite längre bort sitter en man med bara ett och ett halvt ben och precis vid ingången till marknaden sitter en kvinna med handen utsträckt.


Första gången lamslogs jag av myllret och ljudnivån, jag blev sjösjuk av alla saker, alla människor och vill att jag ska köpa passionsfrukt, eller ett par nya skor eller varför inte en flätad korg? Jag blir yr i huvudet av de olika priserna på tomater, säkert dubbelt så dyrt som det borde vara. Jag är en muzungu, en viting som inte vet något, därför är det fritt fram att lura mig och tjäna en hacka.


Vi banar oss fram mot frukstånden. "Muzungu, muzungu", tre par ögon stirrar upp på oss. Vi har blivit omringade av tre pojkar i tioårsåldern som vill sälja papperspåsar till oss. Vi vill inte ha några.
Sen vill de hjälpa oss att deala priset på bananer. 100 rwandiska franc säger vi. Barnen och kvinnan med bananerna skrattar. 500 vill hon ha, vi går därifrån. Vid ett annat stån slår vi på charmen, tomaterna kostar 200 istället för det dubbla och vi får två lökar för 50 när vi lovar att komma tillbaka. Försöker säga hej då, men det som kommer ut är "Mwara mutse" (god morgon). Skrattande går vi därifrån, fortfarande med småpojkarna i släptåg.
En ny försäljare några bord bort vill ha 100 för en avocado, förra gången sa vi okej. Den här gången vet vi bättre, vi låter inte oss luras. Vi får den för 50.

Allt handlar om att veta saker rätta pris. Det finns inga prislappar och jag är en muzungu, därför testar de mig. De försöker med ett pris, alldeles för högt. Jag säger nej, och försöker mer ett nytt pris, alldeles för lågt. Då fattar de att jag är en muzungu helt utan koll, så de ger sig inte.
Men jag vet att avocadon inte ska kosta 100 utan säger rätt från början, 50 rwandiska franc. Jag har koll, vet det riktiga priset och har tagit ett litet steg närmare att bli behandlad som vem som helst annars på marknaden.

Om lätt packning och vita tröjor

Som bekant är Afrikas jord röd, dessutom är den ofta dammig eller lerig. Om jorden är dammig innebär det ofta att det är varmt, vilket i sin tur innebär att man svettas. Det röda dammet verkar sugas med magnetisk kraft till just svett.

När jag för några veckor sedan stod med en tom väska framför mig var det en tanke som hela tiden studsade i mitt huvud: Packa lätt, ta inte med en massa onödigt krafs som du aldrig använder.
Samma tips fick jag från min syster som hjälpsamt stod bredvid.
– Du har för mycket kläder med dig, för många linnen.
Hon pekade på högen av vita linnen och tröjor som växt sig gigantisk på golvet vid ryggsäcken.


Eftersom jag har ett missbruk när det kommer till vita tröjor och linnen så packades den gigantiska högen ner i väskan i alla fall. Försvann gjorde istället diverse shorts, kjolar och tröjor i varierande kulörer.

Detta ångar jag nu bittert.


Det är fredagen den 29 oktober. Iförd en av alla dessa vita tröjor befinner jag mig tillsammans med övriga Rwanda-resenärer vid en väg i utkanten av Masaka, Uganda. Det är tidig morgon och vi har just blivit lämnade av vi-skogen chauffören för att vänta på bussen till slutmålet: Kigali.
På vägen rusar bussar, motorcyklar och bilar förbi. Vid vägkanten trängs välklädda afrikanskor i stormönstrade kangas och med spädbarn fastknutna på ryggen med bagage och försäljare som erbjuder grillspett, godis, läsk, grillade matbananer, servetter, ja allt du kan tänka dig, till bussarnas resenärer.
En lastbil får plötsligt problem med vägens lutning, lägger i en lägre växel, gasar och spottar samtidigt ut ett svart moln av dieselavgas på oss som står vid sidan av vägen. Molnet sprider sig som en klusterbomb, tusentals svarta sotklumpar yr genom luften. Lastbilen tar fart upp i backen. 
Prickiga som ett gäng dalmatiner och i kläder som aldrig någonsin kommer att bli rena igen står jag och mina vänner kvar i väntan på vår buss.

Ett riktigt brev från Rwanda...

... har jag skrivit nu. Bara så ni vet så är inte alla brev digitala.

Ett första brev från Rwanda

29 oct 2010, Fredag

Den raka vägen framför oss har förbytts och en smal väg letar sig fram längs kanten på bergen. Bussen vi sitter i är fylld till bredden av passagerare, vi är de sista som slängde oss på och våra rumpor och allt vår bagage har täppt till de sista luckorna i bussen.

Bredvid mig i bussen sitter en kvinna, mellan sig och sätet har hon placerat en bit kartong. Det är svårt att avgöra vilken färg tyget på sätena haft i original, kanske är det detta som skrämmer kvinnan. Jag upptäcker snart att det inte är för att vara rädd om sin kjol kvinnan har placerat en bit kartong under sig, hon har tänkt längre än så. En svag doft av urin sprider sig och jag inser att kvinnan hittat ett alternativ till att sitta kissenödig en hel bussresa. Innan vi lämnar Uganda kliver kvinnan av och efter sig lämnar hon en dyblöt bit kartong.

Gränsen mellan Uganda och Rwanda går i ett bergspass. Solen har försvunnit, himlen blivit grå och ett tunt regn faller på våra huvuden när vi kliver av bussen för att lämna ett land och stiga in i ett annat. Mannen som tittar på mitt pass skrattar åt oss när vi säger att vi ska turista några månader i landet, "come on, tell the truth instead". Vi blir insläppta trots allt.

Framför bussen ligger allt vårt bagage utkastat i leran. Innan vi får ta det med in i bussen igen skall det sökas igenom. Det är inte knark eller vapen de är ute efter, utan platspåsar. Tidigare i bussen har jag sett en man gömma plastpåsen han haft runt en matta i stolssätet.

30 oct 2010, Lördag

Kigalis gator är det renaste jag sett sen jag kom till östra Afrika. Plastpåsförbudet har gett resultat. Idag är det Umuganda, en dag då Rwandas invånare gör samhällstjänst och bidrar till det offentliga på något sätt. Staden stannar upp och istället för att stå i sin butik eller köra sin taxi står rwandierna och sopar gator eller målar offentliga byggnader.

Kigalis gator utmärker sig på ett annat sätt också. Först märker jag det inte alls. Sen ser jag något blänka till bakom ett träd. Det är pipan på ett grevär och bakom geväret står en kamouflageklädd man. Han är inte ensam, på ett avstånd av kanske tio meter står hans kollegor utplacerade på de stora vägarna.
Är det meningen att jag ska känna mig trygg av detta faktum?