10 blev 11

Kigali 2/1/11

Det har blivit ett nytt år också här i Rwanda. Därför kan det vara på sin plats att visa hur 2010 avslutades och 2011 börjades.

Det här är Sara. I vanliga fall bor hon i Musoma, Tanzania men under jul och nyår har vi fått ha henne hos oss i Rwanda. 

Den 29 december lämnar jag Sara och Susanne Kigali och anländer till Muzanze i norra Rwanda. Dagen efter vaknar vi tidigt för att åka öster ut. Där ligger nationalparken Virungas och berget Bisoke med en topp på 3711möh...

 

Efter några timmar i regnskogen nådde vi äntligen toppen. 

 

 Trötta och nöjda över att äntligen tagit revansch på vulkanen.

På andra sidan om kratersjön ligger Kongo. Men dit fick jag inte gå sa de två beväpnade militärerna som följde med upp till toppen.

Med en sjuk träningsverk åkte vi dagen efter vidare till Gisenyi vid Kivusjön och på gränsen till Goma i Kongo där vi mötte upp Camilla och Kristina.

 

 Vi tog en promenad till stranden och blev uttittade.

Vårt vandrarhem liknade främst en lagerlokal eller ett militärlogement. Men det funkade i alla fall bra att ta igen sig lite på de tunna madrasserna innan det var dags att fixa sig inför nyårsmiddagen.

Med en duschen utan vatten och en toalett utan spegel gick det fort att fixa sig fin inför lyxmiddagen på lyxhotellet Serena vid Kivusjöns strand.

I hotellträdgården räddade vi oss från regnet under ett tält. Vi åt lyxig nyårsbuffé. Sara hittade akrobatvänner. Vi hittade ett par bortskämda och otrevliga vitingar att irritera oss på (mannen o kvinnan vid bordet bakom oss på bilden...). Vi tittade på traditionell rwandisk dans. Vi tittade på barntävlingar. Vi lyssnade på modern rwandisk musik. Sedan firade vi in det nya året med fyrverkerier på stranden.

När vi hade tröttnat på alla vitingar och barnfamiljer och lyxhotell tog vi oss vidare till en rwandisk klubb och dansade oss svettiga hela natten.

Betraktelser från ett tak.

Kigali 9 december 2010.

Det är bara att klättra ett tiotal steg upp för metallstegen som hänger mellan guesthouset där vi bor och vårt kontor. sen är man uppe på taket, med utsikt över hela norra delen av Kigali. På en kulle längre bort ligger parlamentet, höjd längre bort ligger stadion.

På toppen av kullarna bor Rwandas toppar, i dalarna däremellan ligger kåkstäderna i ett virrvarr av plåt, lera och små trädgårdar. Det gör att Kigali är sjukt stort. Till centrum är den 1,5 timmes promenad, till marknaden är den en timme.

Härifrån taket kan man se flygplanen stiga, man hör musiken från de två uteställena i kvarteret där vi bor. 

Långt borta i nordost ligger de riktiga bergen, på gränsen till Uganda och Kongo. Vulkaner, regnskog och toppar på flera tusen meters höjd. Kigalis kullar är inget i jämförelse.

Eftermiddags regnet kommer sent idag. Klockan är redan elva när tusentals regndroppar slår ner på plåttaket där jag sitter.

När det börjar droppa i Rwanda är det dags att ta sig under tak så fort som möjligt. När regnet kommer ger det sig inte förrän det har sköljt bort allt i sin väg. Och det gäller speciellt om man sitter på att halt plåttak och den enda vägen ner är en hal stege av metall.

I ett kök i Kigali

I ett kök i Kigali from Lisa Brunzell on Vimeo.

Home de sant Jean

Kibuye 20 november 2010

Det är synd att säga att Kibuye är en stad. På bussens höger sida ser jag reklamskyltar dyka upp bland träden och buskarna, de kommer allt tätare varandra. Nedanför vägen är sjön och på en kulle på andra sidan vägen skymtar den kyrka, vid dess sida, alldeles på toppen ligger ett stenhus med utsikt mil omkring. Utsikt över tusen kullar och över Kivusjön. Det är Home de sant Jean, det katolska gästhemmet där vi snart skall checka in för ca 40 kr/person och natt.



Bussen svänger igenom en rondell och så är vi framme. Reklamskyltarna är det enda som vittnat om att vi närmat oss en stad. Kibuye består av ett antal katolska gästhem och kyrkor på toppen av olika kullar, mellan dem slingrar sig vägar. Ner från en kulle, upp för en annan. Någonstans finns ett sjukhus, ett postkontor, en supermaket och någonstans där emellan bor Kibuyes 78.000 invånare.


Kibuye har alla de saker som man kan förvänta sig av en stad, det enda som saknas är den typiske urbana människan, några sådana finns det inte här. Husen i Kibuye är identiska med de på landsbygden en kilometer bort, bakom knuten odlar familjerna sina bananplantor och vid sidan av vägen står en get parkerad. Överallt människor med gigantiska paket av kvistar på huvudet.

Vi tar båten ut på Kivusjön, vi far mellan paradisöar som sticker upp som små toppar ur vattnet. Tar en lov runt några stenar där ett tiotal fåglar slagit sig ner. Båtkillen berättar att det bara för några veckor sedan bodde människor på öarna här. Men det får man inte längre, det har regeringen bestämt. De enda människorna som syns till nu är båtförarna som hoppas få sälja en tur till någon av de få turister som hittat hit.

Inför en mindre publik tar vi ett dopp i Kivusjöns turkosa vatten sen tar vi en buss tillbaka till verkligheten.

Rwanda through a guide book.

Gorilla?

Om att gå på marknaden och vikten av att veta rätt pris.

Det är tisdag eftermiddag och precis som de flesta andra dagar i veckan är det marknad i stadsdelen Remera. Kigali är en stor stad till ytan, och det tar en timme att gå dit från ambassadstadsdelen Kacyiru där vi bor. Man har passerat stadion på vänster sida och sedan svängt höger efter en lång raksträcka, precis innan inhägnaden där stads-minibussarna stannar.
Asfalt har blivit gulaktig hårt packad lera. På vänstra sidan löper metallstängslet och på höger sida ser man de första försäljarskorna. Kvinnorna säljer bananer och mango direkt ur flätade korgar på marken, de har inte råd att betala avgiften för att stå inne på marknaden.
Vid hörnet man passerar sitter en liten man tigger, bredvid sig har han en krycka och hans ena fot är sjukligt förvriden och mycket mindre än den andra. Han är inte ensam, lite längre bort sitter en man med bara ett och ett halvt ben och precis vid ingången till marknaden sitter en kvinna med handen utsträckt.


Första gången lamslogs jag av myllret och ljudnivån, jag blev sjösjuk av alla saker, alla människor och vill att jag ska köpa passionsfrukt, eller ett par nya skor eller varför inte en flätad korg? Jag blir yr i huvudet av de olika priserna på tomater, säkert dubbelt så dyrt som det borde vara. Jag är en muzungu, en viting som inte vet något, därför är det fritt fram att lura mig och tjäna en hacka.


Vi banar oss fram mot frukstånden. "Muzungu, muzungu", tre par ögon stirrar upp på oss. Vi har blivit omringade av tre pojkar i tioårsåldern som vill sälja papperspåsar till oss. Vi vill inte ha några.
Sen vill de hjälpa oss att deala priset på bananer. 100 rwandiska franc säger vi. Barnen och kvinnan med bananerna skrattar. 500 vill hon ha, vi går därifrån. Vid ett annat stån slår vi på charmen, tomaterna kostar 200 istället för det dubbla och vi får två lökar för 50 när vi lovar att komma tillbaka. Försöker säga hej då, men det som kommer ut är "Mwara mutse" (god morgon). Skrattande går vi därifrån, fortfarande med småpojkarna i släptåg.
En ny försäljare några bord bort vill ha 100 för en avocado, förra gången sa vi okej. Den här gången vet vi bättre, vi låter inte oss luras. Vi får den för 50.

Allt handlar om att veta saker rätta pris. Det finns inga prislappar och jag är en muzungu, därför testar de mig. De försöker med ett pris, alldeles för högt. Jag säger nej, och försöker mer ett nytt pris, alldeles för lågt. Då fattar de att jag är en muzungu helt utan koll, så de ger sig inte.
Men jag vet att avocadon inte ska kosta 100 utan säger rätt från början, 50 rwandiska franc. Jag har koll, vet det riktiga priset och har tagit ett litet steg närmare att bli behandlad som vem som helst annars på marknaden.

Om lätt packning och vita tröjor

Som bekant är Afrikas jord röd, dessutom är den ofta dammig eller lerig. Om jorden är dammig innebär det ofta att det är varmt, vilket i sin tur innebär att man svettas. Det röda dammet verkar sugas med magnetisk kraft till just svett.

När jag för några veckor sedan stod med en tom väska framför mig var det en tanke som hela tiden studsade i mitt huvud: Packa lätt, ta inte med en massa onödigt krafs som du aldrig använder.
Samma tips fick jag från min syster som hjälpsamt stod bredvid.
– Du har för mycket kläder med dig, för många linnen.
Hon pekade på högen av vita linnen och tröjor som växt sig gigantisk på golvet vid ryggsäcken.


Eftersom jag har ett missbruk när det kommer till vita tröjor och linnen så packades den gigantiska högen ner i väskan i alla fall. Försvann gjorde istället diverse shorts, kjolar och tröjor i varierande kulörer.

Detta ångar jag nu bittert.


Det är fredagen den 29 oktober. Iförd en av alla dessa vita tröjor befinner jag mig tillsammans med övriga Rwanda-resenärer vid en väg i utkanten av Masaka, Uganda. Det är tidig morgon och vi har just blivit lämnade av vi-skogen chauffören för att vänta på bussen till slutmålet: Kigali.
På vägen rusar bussar, motorcyklar och bilar förbi. Vid vägkanten trängs välklädda afrikanskor i stormönstrade kangas och med spädbarn fastknutna på ryggen med bagage och försäljare som erbjuder grillspett, godis, läsk, grillade matbananer, servetter, ja allt du kan tänka dig, till bussarnas resenärer.
En lastbil får plötsligt problem med vägens lutning, lägger i en lägre växel, gasar och spottar samtidigt ut ett svart moln av dieselavgas på oss som står vid sidan av vägen. Molnet sprider sig som en klusterbomb, tusentals svarta sotklumpar yr genom luften. Lastbilen tar fart upp i backen. 
Prickiga som ett gäng dalmatiner och i kläder som aldrig någonsin kommer att bli rena igen står jag och mina vänner kvar i väntan på vår buss.